Tack kära ni!

”Felix” inklämd i en 20 fots container. För att få plats behövdes luft tas ur däcken.

Bilen är på väg! Igår fick vi ett meddelande från vår tullagent Jay på Profreight i New Jersey att bilen är lastad i container och snart på väg över Atlanten. ETA Frihamnen Stockholm är 15 december. Vi själva har precis börjat vända rätt dygnet efter en knapp vecka i Sverige. Det känns, efter 5 månader i bil, väldigt skönt att vara hemma. Vad som däremot kommer ta tid är att smälta alla upplevelser vi fått uppleva. Det kommer bli ett digert arbete att gå igenom det fantastiska material vi samlat på oss längs vägen och vi får se vad det blir av det – kanske skriver vi en bok, gör ett TV-program eller håller föreläsningar om vad vi fått uppleva. Vi återkommer!

Vi skulle i och med detta (sista?) inlägg vilja tacka alla er som följt oss runt jorden via denna blogg. Alla läsare och era mail, kommentarer och påhejningar har betytt väldigt mycket längs vägen, och har uppskattats otroligt av oss. Det har varit ett äventyr. Ett tufft äventyr, och det har inte alltid varit lätt att navigera genom de utmaningar vi ställts inför. Era glada tillrop har hjälpt!

Vi skulle också vilja tacka de som hjälp oss att genomföra denna resa. Utan dem hade det inte blivit någonting. Så, ännu en gång. Tack.

Här kommer de, utan inbördes ordning:

Gill – Kläder. www.yachteq.se

OCL Brorssons – Fälgar. www.oclbrorssons.se

Dirty Dog – Solglasögon. www.dirtydog.se

Sportscam – Videokameror (Action). www.sportscam.se

Rindab – Offroadutrustning av bil. www.rindab.se

Isaxons Pulverlack – Lackering. www.isaxonspulverlack.se

Masab – Garageplats. www.masab.se

Dekorfilm – Foliering och dekaler. www.dekorfilm.se

P&E Textiltryckeri – klädtryck. www.petextil.se

Tack Peter ”Pete Stone” Sjösten – för teknisk rådgivning och montering av el i bil.

Tack Hasse Ståler – som bland annat gjorde det möjligt att följa oss på hemsidan med GPS-trackern ”Spot”.

Tack Johan Vesslén – för montering av ARB Airlockers på fram och bakaxeln. Utan den utrustningen hade vi fortfarande stått och slirat på Road of Bones!

Tack Henrik Rahm, Staffan Johansson och Patrik Kunosson –  som var vårt egna motorcykelteam fram till Mongoliet. Tillsammans med Victor Solli planerade vi hela Sibirien-rutten. Utan er hade det inte varit lika kul och ej heller möjligt att campa genom hela Ryssland! Tack grabbar, det var riktigt kul att dundra genom Россия med er. Det får vi göra om. 🙂

Tack Per Hammarsjö, Astrid Hammarsjö, Aston Hammarsjö och Sigrid Hammarsjö- för att ni förgyllde trippen från västkust till östkust i USA. Och Fredde Huldt för galen överraskning i NYC.

Tack Mikael Lindberg – för utbildning i offroadkörning och för teknisk support.

Och till sist. Tack Felix Dubrawski. Du var en stor inspirations källa och en sann vän och dessutom, en supporter till denna resa. Du hade rätt – ”Bilen kommer hålla, inga problem. Den har Osama-spec!”

Den här är för dig:

Over n out.

Anna Sjösten & Richard Sjösten

New York, New York!

VI HAR NÅTT VÅRT MÅL! Vi är i New York City! Vi är FRAMME!

Believe it or not. Sent i lördagskväll checkade vi in på USA ruttnaste motell – Travelodge i New Jersey, bara ett stenkast från var idag imorgon måndag ska lämna vår fantastiska trogna och hållbara Toyota ”Felix” Land Cruiser för skeppning hem. Ni som läser bloggen kanske tycker kanske det gått lite väl fort sista biten, så det är väl bara att erkänna att vi släpat efter lite med uppdateringar…

Igår rullade vi sakta in på Times Square i Manhattan i New York City, med en fortfarande otvättad bil, och förutom att skrika klassiska ”Get Out Of here” och ”Forget about it” till taxichafförerna, insöp vi segerns sötma att ha klarat vår mål. Att köra jorden runt. Vad vi då inte visste var att vår kompis, Fredrik Huldt, i smyg flugit till New York för att möta upp oss! Han försökte, med hjälp av informationen från vår GPS-tracker (”Spot” skickar ut en signal var 15:e minut om var vi är någonstans), överraska oss och ”bara” dyka upp! Tyvärr var han 15 mintuer sen till varje ställe haha! Sista försöket gjorde han på Times Square…

Denna resa som pågått i 140 dagar och 3 500 mil har tagit oss genom väglöst land i Mongoliet, bortspolade vägar i Ryssland, utsatt oss för språkförbistring i Japan och längs isiga vägar fulla av björnar i Alaska. Vädret har bjudit på sandstorm, snöstorm och tyfon, men vi har, trots detta, kämpat oss österut – mil efter mil. Detta är vi stolta över.

Vi måste bara få berätta lite om vad ”sista” biten i USA handlade om. Sista biten är sisodär 450 mil, mellan Colorado och New York, så upplevelserna skiljer sig en del! Det vi jagade, körandes genom Texas, Louisiana, Mississippi, Tennesse och Virginia tillsammans med våra kompisar ”the Griswolds” var musik! Musik musik musik! Det här är Music Country! Vi lyckades uppleva Comboys som dansade Line Dance i Louisiana, fantastisk country i lilla Luckenbach, Texas, och helt otrolig Bluegrass i Floyd, Virginia – med lätt inavlad publik. Kolla klippet nedan!

Ber om ursäkt för denna ruffiga klippning, och det svajiga ljudet. Men som dom säger här: Better done than perfect…

Magiska Luckenbach, Texas. Här har Willie Nelson hängt med kompisar i åratal.

Buster Nixon, Sheriff i Mason, Texas. Stadig bit. Är det bara jag som ser en likhet med Sheriff Bufford T. Justice från ”Nu blåser vi snuten”?

Tio stycken Cadillacs från 50 och 60-tal är nedgrävda en åker strax utanför Amarillo, Texas. Denna installation är en hyllning till Route 66.

Klassisk mark. Bristol Raceway, Virginia.

Sa någon sydstat?

Fabriksbesök på Tabasco fabriken, Avery Island, Loisiana. Nu har vi Tabasco för år framöver…

Uppför Pikes Peak

Walter Rörhl har kört här. Per Eklund. Stig Blomqvist. Ari Vatanen likaså. Världskända Pikes Peak Hill Climb är legendarisk och är världens tuffaste backtävling. För den oinvigde: tävlingen går helt enkelt ut på att på snabbast möjliga tid köra den 12 miles långa sträckan uppför berget för att slutligen nå bergstoppen på 4300 meters höjd. Bergsvägen upp var en grusväg och är extremt kuperad och har nästan inga vägräcken. Jag skriver ”var en grusväg” för detta är nämligen historia. Nu är hela sträckan asfalterad, och nästa års tävling blir den första helt utan grus. Tråkigt, då ett viktigt moment försvinner. Grus är grus, och det är en helt annan sak att åka fort på asfalt. Men, tävlingen kommer fortfarande kräva ballar av stål.

På riktigt, pulsen var hög av att bara köra sakta uppför denna backe och detta inte bara för att det är riktigt klassisk mark för en bilnörd. Lutningen är så kraftig att Land Cruisern endast orkade på ettans växel. Ok, vi pratar 87 oktan i tanken, men ändå! Inga vägräcken, och en avgrund rakt ned på flera hundra meter. Detta pågår i nästan en mil över trädgränsen. Så mäktigt. Så skrämmande.

Men det var nära att vi inte kom upp här heller. För när vi anlände vägbommen och betalde de 12 dollar som det kostar att begagna vägen, berättade den kvinnliga Park Rangern att vägen minsann var avstängd vid 3600 meter på grund hård vind och ett tidigare snöfall. Lite besvikna började vi trots detta köra uppför berget (efter att ha hittat startlinjen och provat några starter!) och när vi tillslut nådde 3600 meter, öppnade en annan Park Ranger sista biten till toppen enbart för oss. Det kändes det som iallafall, vi var ensamma! Vi följde plogbilen sista biten upp på 4300 meter.

Att köra den här tävlingen har legat på min topp 5 lista att genomföra, men efter att ha sett och kört vägen i sakta mak, är jag inte lika säker längre. Måste bara buga och bocka i den djupaste av respekt för legendarerna som kört bilar med 700-800-900 hästar uppför här. Ofattbart, och otroligt imponerande.

/Richard

Vackert. Se Vatanen köra Pikes Peak Hill Climb 1987 i denna prisbelönta film.

På hal is igen!

Efter nervpirrande dagar bland Moabs kuperade terräng beslutade vi oss för att köra österut, till Colorado. Hammarsjös, eller Griswolds som vi kallar dom körde istället ned till New Mexico för att få lite varmare väder igen. Men vi var fortfarande sugna på lite äventyr.

Staden Ouray ligger en bit söder om de berömda skidorterna Vail och Aspen, inklämd i en klyka mellan två stora berg. Denna lilla by, även kallat ”Switzerland of America” är känd för två saker. Isklättring och Jeepkörning. Vi valde det sistnämnda.

Tyvärr hade det ett par dagar innan vi kom dit dumpat ner ett par decimeter snö, och därför var dom flesta Jeep-lederna stänga. Men, det fanns en led med namnet Yankee Boy Basin som kanske skulle kunna vara framkomlig. Vägen klättrar upp längs en klipphäll till över 3500 meter över havet och slutar vid en övergiven gruva. Men, vi blev varnade för att vägen var brant, slingrig och med 400 meters djupa stup. Yihaa!

Med karta, kompass och med solen i ryggen började vi sakta ta oss framåt genom den isiga terrängen. Vi tuffade på i stadig takt uppåt, med lagom med luft i däcken så att bilen kunde rulla mjukare och med mer grepp över det rappliga gruset och dom kantiga stenarna. Ju högre upp vi kom desto vackrare utsikt. Det visade sig att de vi pratade med nere i byn hade rätt. Det var branta avsatser. Så inåthelvete branta avsatser! I vissa fall var det inte mer än 50 centimeter som skilde oss från branten med vattnet 400 meter längre ned. Ju högre vi klättrade, dessto svårare blev vägen. Mer ojämn, stenigare. Men framför allt – mer snö och is. Till slut kom vi till en punkt där vi var tvungna att vända. Den snömoddiga och delvis isiga vägen lutade dessutom utåt det branta stupet och utan snökedjor var det för mycket Bambi på hal is för att det skulle vara roligt, och framförallt säkert.

På vägen ned möte vi två locals som precis hade pepprat en xBox konsol full med bly med en revolver. Just for fun. Det händer bara i ”US and A”.

Box Cannon Waterfall, Ouray.

Vägen börjar snällt. Sedan blir den smalare och smalare.

Skotthål.

Black Bear Pass – svåraste leden, var stängd. Puhh. Se nedan:

Black Bear Pass. Not for the faint of heart.

Långt upp kom vi. Men hela vägen upp till Yankee Boy Basin nådde vi inte.

Dåre.

Ouray, CO. Mysig liten stad.

Moab, Utah – Offroadparadiset

Drygt 50 mil nordöst om Grand Canyon ligger paradiset. Här, i sydöstra hörnet av Utah ligger nämligen staden Moab med närliggande Canyonlands Nationalpark och Arches National Park. Wow, vilket place! Efter turistchocken i Grand Canyon var det verkligen en riktig befrielse att komma hit till denna mysiga lilla by, helt inriktad på äventyrssporter. Och inte en bussparkering så långt ögat kunde nå. Området är känt för sina extrema bergformationer och runda ”slickrocks” Många scener från storfilmer har spelats in här: Indiana Jones, Thelma & Louise, och Misson Impossible.

Det finns 55 offroad-leder att följa, allt från enkla grusvägar för tvåhjulsdrivna standardbilar till extremt svåra leder, enbart för specialbyggda rockcrawlers och fyrhjulingar. Allt är uppdelat i svårighetsgrader, och en guideboken ”Moab, UT Backroads & 4-Wheel Drive Trails” finns att köpa för 27 dollar – väl värt pengarna. I den finns förklaringar till hur du hittar till leden, vilka svårigheter du kommer stöta på, tidsåtgång och vilken utrustningsnivå på ditt fordon som krävs. Utan den är man lätt vilse och behöver en egen guide. Dyrt, och måste bokas innan.

Vi började med en blå led, ”Moderate” kallad Bull Canyon, som tog oss långt in i en dal med spektakulära bergsformationer och klassiska bakhållsklippor som man ser i western filmer. Leden var relativt enkel, men en bra uppvärmning för bil, förare och codriver då vi inte kört lågväxelracing på riktigt sedan Road Of Bones i Sibirien. På eftermiddagen tog vi oss an en röd led, ”difficult”, vid namn ”Bartlett Overlook” som innehöll ett par svåra passager. Men höjdpunkten var utsikten. Bergen såg ut som runda praliner, utplacerade i en närmast oändlig dal, gömt för resten av världen. Verkligen mäktigt.

Väl ute på lederna delar man plats, och korsar leder med mountainbikers och crossåkare och vandrare. Omöjligt att tänka sig att detta skulle fungera i Sverige – alltså att motordrivna/icke motordrivna kan dela område och upplevelse. Här finns däremot inga hardfeelings mellan det ena eller andra specialintresset. Alla är lika glada för upplevelsen, respekterar den andre, och njuter av den fantastiska natur och äventyr som Moab erbjuder. Faktum är att området är så stort att det är väldigt sällan du stöter på någon, och stannar man för lunch på en bergsknalle är det med största sannolikhet helt tyst. Vår lunch som bestod av Ravioli inköpt på Wal-Mart, avnjöts i en klyka mellan två berg längs leden. Endast skallerormarna störde lugnet (äsch, bara skoja).

Det är strikt förbjudet att avvika från leden. Men det finns verkligen ingen som helst anledningen att göra det. Utmaning får du ändå. Dag två gav vi oss an ännu en svår led kallad ”Fins & Things” med en längd på 1,5 mil. Den tog oss 6 timmar, med vinschande, trixande, baxande och klurande – att ta oss genom med vår relativt tungt lastade Land Cruiser. Största utmaningen var avgångsvinklar (risk att bli hängandes på kofångaren bak), höga ankomst vinklar (vinkeln när bilens front möter botten av en extremt neråtlutande passage) och sidolutning vid passager med 15-20 meters avgrund rakt. Ibland höll vi så hårt om ratten att våra knogar vitnade. Vi kan ärligt erkänna pulsen var hög och svetten rann vid flera tillfällen. Att fastna eller förstöra bilen hade ju varit riktigt jobbigt med tanke på att vi har minst 450 mil kvar att köra till vår slutdestination.

Klippiga bergen i bakgrunden. Leden heter ”Fins & Things”.

Anna guidar nedför.

Tror inte Mrs. Smith riktigt insåg att denna ”utsiktstur” genom nationalparken skulle generera 60 graders lutning.

Gubben Smith klarade tillslut biffen. 

Hjullyft. Fränt tyckte vi.

Enkla, men vackra leden Bull Canyon.

Perra Griswold hyrde en höjd Jeep Rubicon i två dagar för 190 dollar per dag. Lite dyrt, då bilen inte var i toppskick (Men, vilket egentligen var bra då deposition var på 3000 dollar för skador på bilen).”You crash it, You buy it, We keep it!” sa hyrgubben till Per innan vi lämnade uthyrningsfirman. Allt gick dock bra, och Perra lämnade tillbaka en nytvättad, hel Jeep Rubicon 30 minuter innan stängningsdags. ”Märkligt att du själv måste tvätta bilen då den kostar 190 dollar per dag att hyra” tyckte Per. Kan bara instämma.

Det går inte att säga det nog många gånger – området är helt fantastiskt. Detta är himmelriket för den som gillar äventyr, offroadkörning och spektakulär natur. Nationalparken här är helt otrolig, och för varje topp du ”klättrar” över finns en ny utsikt att förundras och njuta av. Det går inte att titta sig mätt på detta landskap.

Stort tack till Micke Lindberg på tidningen 4Wheel Drive för tipset om Moab.

Utsikt från Bartlett Overlook.

Bromsproblem i Moab.

Ett päron till Farsa

Äventyret är över. Länge leve äventyret. Vi har mött upp med våra vänner från Sverige – familjen Hammarsjö! Men vi kallar dem ”the Griswolds”. Ni kommer väl ihåg filmen ”Ett Päron till Farsa”? I själva verket är det våra kompisar Per och Astrid som har valt att flyga hit med sina rara barn och korsa USA med husbil. Jättekul att träffa dem och att göra USA tillsammans! Dom har hyrt ett gigantiskt skepp – över 9 meter lång med slideout (utskjutningsbar matsalsdel) och med en bensin V10! Fet. Och, törstig.

Hammarsjös.

Freedom Elite 27 fot.

Men detta betyder stor förändring för oss. Vår resa har tagit en helt ny vändning. Vi har gått från hardcore vildmarksstuk à la havregrynsgröt utan mjölk och sylt till något mycket mer bekvämare. Innan solen har gått ner har vi hunnit dra åt handbromsen vid en RV park (husbilscamping), knäckt en kall Budweiser och slängt på några kilo american beef och gäng majskolvar på grillen. We are living the american dream. The husbil dream!

Tillsammans med The Griswolds har vi nu börjat rulla österut genom det stora landet. Vårt första stopp blev Death Valley. Denna dal, som ligger 80 meter under havsnivå, kan beskrivas som en enorm, torr gryta där all värme rinner ner. Hettan är extrem och når ofta över 50 grader celcius. Detta går inte att missa, amerikanarna älskar skyltar – överallt står ”CAUTION EXTREM HEAT Do not turn off your A/C.”

För att inte tappa Grand Tours äventyrsådra valde vi att göra en avstickare från den långa raka asfalterade vägen genom dödens dal. Vi fick nämligen ett mail från äventyraren Christer Gerlach som tipsade om en avlägsen väg som tog oss genom Titus Canyon. Perfekt om man som vi vill slippa busslaster av turister.

Sorry Griswolds. Den här vägen är inte för er.

Titus Canyon, Death Valley.

Efter ett par dagar i den torra, ödsliga naturen var det dags att söka sig till en riktigt härlig oas – Las Vegas! Snacka om chock för vildmarksnerdar som oss! Men som tur var hittade vi en camping mitt i Las Vegas, så lite vildmarkskänsla fann vi. Dessutom superbilligt då vi delar på platsen med Griswolds husbil. Vår bil går med som följebil! Efter en välbehövd tvagning och tillsnyggning i kalufsen var vi redo att hänge oss detta galna, pengaindrivande tivoli. Med välfyllda plånböcker kastade vi oss ut längs strippen i Las Vegas med alla dess tusentals blinkande neonskyltar. Casino. Hotell. Shower med lättklädda damer. Barer med exotiska drinkar. Allt tätt uppradade efter varandra. Kvällen blev så lyckad att Anna fick bli buren sista biten hem. Dock inte på grund av överkonsumtion av drinkar (!). Ömma fotsulor var anledningen.

Camping in the wild?

Allt är fake. Till och med sjön.

Klassiska Caesars Palace har en nattklubb med namnet The Shadow. Nice.

Grand Canyon. ”One of the seven wonders of the world”. Självklart måste detta naturfenomen besökas under resan. Vi hade ju liksom vägarna förbi. Området är dock så stort att det skulle ta en halv livstid att utforska ordentligt. Vi valde den enkla varianten och körde till ”the South Rim” dit ALLA åker. Platsen vi valde var perfekt för den som ville känna sig som ett får. Busslast efter busslast svängde upp vid dom perfekt asfalterade parkeringsrutorna. Ut svämmade japanska turister som hysteriskt började yra runt med sina kameror i högsta hugg. Vi kände oss berövade på all form av äventyrskänsla. Till vår tröst blev vi ändå betagna av den storslagna miljön som vi kom för att beskåda. Nationalparken är helt fantastiskt. Men som sagt, för mycket turister. Området kallat ”the North rim”, bara ett stenkast från ”the South Rim” fågelvägen, men över 30 mil bilvägen rekommenderas istället.

Per och Astrid njuter av utsikten från the South Rim, Grand Canyon.

Närmast bussparkeringen njöt japanerna.

Kyla, snö och vilda björnar är ett minne blott. Här är det 30 grader och sol. Nästan lite svårt att förstå att vi var i Alaskas vildmark för en dryg vecka sedan.

Men snart blir det nog lite kyligare igen. Återkommer snart om varför. 🙂

SMS from 881622475837@msg.iridium.com

Death Valley, CA. Offroadkörning i öken, 35 grader varmt och 75 meter under havet. Härlig kontrast mot Alaska!

Sju dagar i Alaska

Sju dagar av storslagen natur, viltdjursspanande, Ice road-trucking äventyr och guldvaskande i ett mer eller mindre öde Alaska. Ett landskap där turister och flyttfåglar sedan länge stuckit söderut för att undkomma kylan, snön och mörkret i den nära anstående vintern.

Vi lyckades köra hela vägen upp, norr om polcirkeln, upp förbi Coldfoot, längs Dalton Highway, innan vädret satte stopp för oss vid Atigun Pass på 1400 meters höjd. Att nå Deadhorse vid kanten av ishavet 35 mil längre upp, var vår plan, men tog vi ett vuxet beslut och vände söderut. Vi insåg att snöovädret kunde försena oss med dagar i ett öde och iskallt Alaska. Roligare kan man ju ha?!

Nerdigt. Men coolt.

Atigun Pass är Alaskas högst belägna väg och passerar Brooks Range, bergskedjan som delar av ”Interior” Alaska och ”North Slope”.

”North Slope” sluttar utåt, norrut, ned mot Beaufort Sea. Ett område som är princip obebott och endast (förutom Deadhorse) kan nås med flyg.

Dalton Highway var hal.

Atigun Pass 1444 meter, Dalton Highway. 

Dalton Highway ringlar sig norrut från Fairbanks. Vägen är verkligen ingen Highway i ordets rätta bemärkelse utan en kuperad, endast delvis asfalterad väg på över 80 mil. Längs den ödsliga vägen finns endast ett fåtal servicestationer, inga samhällen. Vägen är enbart byggd för att kunna serva oljeledningen, och för att kunna transportera tung utrustning till oljefälten vid ishavet. Vägen öppnades så sent som 1992 för allmän trafik, och hit åker ingen i onödan. Perfekt för ”The Grand Tour” alltså.

För er som sett Discovery Channel´s ”Ice Road Truckers” – detta är vägen!

Trans Alaska Pipeline följer Dalton Highway, och sträcker sig 130 mil rakt igenom hela Alaska, från Prudhoe Bay i norr till Valdez i söder. Vacker? Nej.

Välkommen till Slate Creek Inn i Coldfoot –  199 dollar natten.

Ice Road Truckers wannabies.

Gissa vad teven visade på the” Truckstop” i Coldfoot? Ice Road Truckers såklart!

 Passerar polcirkeln.

Men, innan vi tog oss an utmaning Dalton Highway:

Chena River, strax norr om Fairbanks, blev vårt första riktiga stopp i Alaska. En liten kurort bland bergen där vi badade i heta källor och mumsade god mat, baserat på lokalt egenodlade ekologiska grönsaker och nyfångad lax. Grönsakerna odlas nämligen året runt i växthus uppvärmda av hetvatten från källorna. Mycket sinnrikt.

Våra två dagar på kurorten var minst sagt välbehövligt efter 450 mil och drygt fyra dagars non-stop körning från nordvästra USA – Tacoma, WA.

Varma källor och norrsken i Chena Hot Springs.

Alaska mack. Stängd för säsongen.

Kenai Peninsula, halvön söder om Anchorage, blev vår sista destination i Alaska. Här simmade valar, delfiner, och sjölejon i det klara vattnet och solen, som lös från klarblå himmel, gick sakta ned mellan isblå glaciärer och snötäckta bergstoppar. Det var så perfekt att det var overkligt, och man blev nästan tvungen att nypa sig i armen. Det var som ett sagoland.

I Seward, tog vi en båttur, en av de sista för säsongen, och vi fick se både sjöutter, sjölejon, delfin och vita getter.

Kenai Fjords.

Innan vi lämnade Alaska hann vi också med att gräva guld. Alaska är ju känt för sina guldrika marker, och likt alla lycksökare som för 100 år sedan skyndade till området ville vi också prova vår lycka. Med ”Gold Pans” (som en stor stekpanna i plast – tillverkad i Kina), tog vi oss till den platsen där guldrushen startade i området. Platsen kallas Felix (!) Pedro efter den italienska guldgrävare som 1902 var den förste att hitta guld i området kring Fairbanks. Kunde han så kunde vi – tänkte vi, och satte igång med ett taffligt vaskande i det iskalla vattendraget. Efter fyra timmar på knä, med röda näsor och kalla fingrar, insåg vi att det mesta guldet redan var hittat.

Lite guld fann vi allt, men några miljonärer – det blev vi inte. Haha!

Wildlife spotting

Vi räknade djuren vi såg längs vägen, och det var en hel del! Här är listan:

Svartbjörn: 12, Bisonoxe: 64, Älg: 8, Ren: 17, Hjort: 6, Rådjur: 9, Varg: 1, Prärievarg: 2, Räv: 4, Lodjur: 1, Järv: 1, Hare:1, Örn (Golden Eagle): 10, Vita bergsgetter (Mountain Goat): 5, Sjölejon: 20, Delfin: 1, Havsutter: 1

Några lyckades vi fånga med kameran:

Sjölejon, Seward – Alaska

Ren, Yukon – Kanada

Bisonoxe, Yukon – Kanada

Golden Eagle, Yukon – Kanada

Golden Eagle, Yukon – Kanada

Myskoxe, Alaska Wildlife Conservation Center

Brunbjörn, Alaska Wildlife Conservation Center

Brunbjörn, Alaska Wildlife Conservation Center

Brunbjörn, Alaska Wildlife Conservation Center

Prärievarg, Alaska Wildlife Conservation Center

Bisonoxe, Alaska Wildlife Conservation Center

Myskoxe, Alaska Wildlife Conservation Center

 

 

Kanada = björnriket!

Vintern, mörkret och kylan har redan börjat krypa sig allt närmare i Alaska, och kvicksilvret stannar runt nollan mitt på dagen. Det är sista chansen att uppleva denna del av Nordamerika denna säsong. Att campa med tält kan vara riktigt ruggigt så här års det vet vi, men inte en chans att vi ville skippa äventyret in ”the Land of Bears, Gold Nuggets and Glaciers”.

Således, omedelbart då tullen släppt in vår bil i USA var det en sak som gällde – plattan i mattan och siktet inställt norrut. Vi hade inte en dag att förlora. Med långkalsonger, mössa och vantar framplockade var vi redo att möta Alaskas vildmark.

Vi hann inte komma längre än till British Columbia i Kanada förrän äventyret drog igång. På allvar. När vi längs natursköna ödsliga landsvägar kom körandes såg vi plötsligt någonting väldigt svart, stort och lurvigt bland träden! Efter en tvärnit och 180 graders vändning smög vi oss sakta närmare. En björn! En livs levande svartbjörn stod och mumsade blåbär på mindre än tio meters avstånd ifrån oss. Snacka om pulshöjare! Efter att den största chocken lagt sig åkte vi vidare för att på nytt upptäcka: björn. Igen. Och igen. Och igen. Inom loppet av två timmar hade vi sett tolv stycken svartbjörnar! Vi insåg att vi kanske borde tänka över det här med att tälta i skogen.

Efter fyra dagars intensivt körande genom Kanada, längs Cassiar HWY, har vi återigen passerat amerikanska gränsen och vi befinner oss nu i Alaska, i byn Tok. Resan hit har verkligen varit en enorm naturupplevelse. Snötäcka bergsmassiv som ramar in denna otroliga ödemark i höstfärger. Mil efter mil. Vi är hänförda.

Vilket fantastiskt landskap – och vi är helt ensamma här!

Bye-bye miles and gallons. Skönt med metriska system i Kanada – liter och kilometer.

Svartbjörn.

Cassiar HWY strax norr om Smithers, B.C

Anna lagar mat med sällskap i bakgrunden.

Största kajorna i världen? Helt enorma faktiskt.

Good Hope Lake, B.C

Många mackar och motell är övergivna. Tiden står stilla.

Fyra dagar senare: Alaska!

Efter fyra dagar i bil: Två stora Alaska Amber på Fast Eddy´s i Tok, Alaska. 

Och några Mozzarella Fingers!