Road of Bones

Så var vi då äntligen där. Vid en av resans största utmaningar – Kolyma Highway aka Road of Bones.

Under Stalins tid skickades miljontals GULAG-fångar till denna avkrok av Ryssland – 800 mil från Moskva. Härifrån var det i princip omöjligt att rymma på grund av de enorma avstånden, myggorna, träsken, och den extrema kylan under den långa vintern. Under vidriga förhållanden tvingades en del fångarna att bygga den väg som kom att förena Magadan med Yakutsk, ett avstånd på cirka 200 mil. Dom kalla vintrarna och det hårda jobbet skördade tusentals och åter tusentals offer längs vägen, och på grund av permafrosten var det omöjligt att gräva ned kropparna. De fick bli en del av vägen, en del av bärlagret. Därav namnet Road of Bones.

30 mil av denna väg är övergiven sedan fem år, och inget underhåll av broar eller väg görs. Den kallas ”Old summer road” och redan efter ett par kilometer möts man av en meterdjup flodpassage.

Det var med vördnad vi rullade längs denna skrupliga, 80-åriga väg genom det hårda och ödesmättade landskapet.
I nästan 5 dagar kämpade vi oss igenom de 30 mil, som är ett minnesmärke över alla övergrepp som Stalin utsatte oliktänkande och icke önskvärda medborgare och utlänningar för.

I floden stod en lastbil, fastkörd sedan 20 timmar. Tillsammans med en 4×4 lastbil lyckades vi tillslut att bärga den.

20 timmars väntan = mycket vodka. Föraren var rejält berusad och låg och sov i hytten.

Utan verktyg, och helt utan vettig utrustning var det inte konstigt att dom hade fått vänta 20 timmar på undsättning. Här lyfter vi hela lastbilen, med vår Hi-lift Jack, för att få in stenar under hjulen. Tror aldrig dom hade sett en Hi-lift förut.

Vi var inte ensamma längs Road of Bones… Färska fotspår från björn.

Viktigt med god kommunikation mellan föraren och codrivern utanför bilen, vid en passage som denna.

Myggjackan – Annas bästa vän.

En av många vattenpassager. Mitt i vägen. Vi passerade säkert 80 stycken under färden, och innan varje passage är det viktigt att gå igenom och mäta djupet, och bottens kvalitét. Det värsta var vid sådan som ovan – med träsk runt om och inga träd att fästa vinchen i.

Vi mötte en polack vid namn Lukasz strax innan Road of Bones, som vi tog sällskap med. Här passerar han en vattenpassage lite fort, och efter denna dusch gick inte hans Ténéré 660 lika bra som tidigare.

Frukost! Havregrynsgröt med nyplockade blåbär.

Längs vägen, på en bergvägg, har äventyrare taggat med sina namn. Vi vill också tagga!

Dryga +30 grader i kombination med snö. Permafrost är märkligt.

Lunchtime.

På några ställen var vi tvungna att köra över den bro som fanns, då floden var för djup och med för stark ström. Det var svårt att avgöra om den skulle hålla för 2,5 ton Land Cruiser.

Det knastrade och knakade om brädorna när vi långsamt körde över.

Anna assisterar hojåkarna.

Nästa stora utmaning – ett gigantiskt hål i vägen. Det var en hög bergvägg på ena sidan och en rejäl sluttning på andra. Då det var omöjligt att vända, på grund av att bensinen inte skulle räcka, var vi helt enkelt tvungna att lösa situationen – och på något sätt ta bilen igenom. Efter 3 timmar hade vi sågat ner fyra stora träd och byggt en bro över hålet.

Ett fantastiskt team work. Trots att vi hade kört 12 timmar i hård terräng satte alla igång att bygga. Anna och Lukasz är på väg att fälla träd nr 4.

 Vi säkrade upp bilen med vinchen i ett träd, och påbörjade balansgången över hålet.

Trädstammarna spände vi ihop med tre spännband, och då vi använde fyra träd var konstruktionen riktigt stark. Trots detta bågnade träden av bilens tyngd.

Sista dagen mötte vi civilisation i form av en helt vanlig bruttoryss. Berusad så klart.

Tyska motorcyklisterna Andreas och Claudia, som vi tog sällskap med, pustar ut efter de dryga 30 milen offroad på Road of Bones. Deras BMW-hojar var tungt lastade och det var en stor utmaning att ta dem genom.